Ricard gör nattskift nu kanske 3:e gången under hela hans tjänstetid och det är så kusligt hemma! Vår son ligger i sin säng och sover men jag känner ändå mig ensam i lägenheten. När jag vet att det är bara jag uppe så hör jag konstiga ljud, speciellt ifrån dom rummen som är släckta. Det här är inte stabilt. Det är ännu mer jobbigt när jag ska ligga i sängen ensam och ska försöka somna. Står det någon vid sovrumsdörren? Vad var det som lät i hallen? Låste jag ytterdörren? Jag vågar iallafall inte stiga upp och känna efter om jag har gjort det. Ska det verkligen vara så svårt att somna ensam?! Det är helt och hållert förhållandets fel. Jag har inga minnen från då när jag var singel och bodde ensam att jag skulle kännde mig ångestfylld och nödig när jag skulle sova. Jag har nog lagt allt för mycket trygghet hos Ricard. När vi blev tillsammans sa jag att jag kände mig trygg i hans armar, menade jag det boksvligen då tro? Jag har just hittat en förklaring till varför "ensam är stark".
Hej Ella! Jag kan trösta dig med att jag blir likadan när jag är själv hemma på kvällen. En gång var det tom så att jag lyfte upp en sovande unge ur sin säng och la bredvid mig bara för att ha ngn hos mig. Han sov lugnt vidare och jag somnade något lättare! Kram på dig! Therese
SvaraRadera